Jag köpte häromdagen en bok med blanka blad, en sån där gammeldags bläckpenna och lite svart bläck för att motivera mig själv till att skriva fler låttexter. Det är praktiskt sett både knöligt och onödigt, (dessutom så gör väl min usla skrivstil mig till en skam bland kalligrafer) men det verkar fungera. Jag skriver som aldrig förr! Egentligen är ju de här verktygen bara ytliga ting som jag köpte för att få mig att uppfattas som mer djup, både av andra och mig själv medan jag skriver. Fake it till you make it, liksom.

Förresten, det jag ville med mitt förra blogginlägg var så klart att provocera, att roa och att stärka min teori om att de som ogillar mig är samma vilsna själar som lyssnar på Takida, men mest av allt var videoklippet en hyllning till South Park. Tack för alla härliga kommentarer!

Jag hörde förresten någonstans att man kan engagera sina bloggläsare mer om man avslutar sitt inlägg med en fråga till dem. Alltså: Då jag inte litar på andras omdöme så låter jag bli och låter detta inlägg förbli en monolog. Eller vänta, rubriken är ju en fråga.